rollobollo

Ja!

Jag kan allvarligt inte förstå hur du tänker och agerar?

När du själv har haft en saknad efter din egen pappa, som du önskar av hela till hjärta så här nu i efterhand, varför inte du fick mer tid med honom.

Och samvetskval för den för korta tid han fanns för dig.

Med känsla av skuld, för att du trodde allt var på grund av dig.

Barn tar åt sig skulden för sina föräldrars trätande.

Har inte din saknad varit jobbig?

Ett barn älskar sina båda föräldrar hur de än har eller beter sig.

Nu beter du dig likadant, är det verkligen rätt tänkt?

Och utsätta barnet för samma vånda o längtan som du själv genomlidigt.

Min tid här, är förmodligen kortare än för en som är frisk.

Jag ber snälla, ta ditt förnuft under beaktande.

Varför behandla andra som du själv inte vill eller velat bli behandlad.

Är det inte nog snart med alla förtal och lögner.

Roffe//

Ja!

I ett vanligt diffust töcken sitter jag här.

Som i ett gränsland mellan vaken och sovandes.

Tankar försvinner till en tid tillbaks när vi var två.

Under resans gång vart det tydligen fel.

Jag har rannsakat mitt minne otaliga gånger nu.

Vad var det egentligen som hände?

Jag har sökt svaret så många gånger nu.

Man vrider och vänder på problemet, men fortvarande utan svar eller förklaring.

Det hela har resulterat till en besk och bitter eftersmak.

Känslorna är utbytta till ömsesidigt avsky och avsmak.

Det som en gång var sött och ljuvligt.

Är nu surt och stark ruttet som i ett döende vattendrag.

Likt en fisk som kippar efter syret i det sura vattnet.

Finner jag ingen lösning.

Likt en fågel fångar jag en ny luftström.

Breder ut vingarna och flyger till en ny horisont.

Roffe//

Ja!

Jag vet inte hur jag ska kunna orka.

Känslor och tankar virvlar runt i mitt huvud likt en instäng orkan.

Känslan av att jag måste räcka till, börjar sakta växa sig övermäktig.

Jag måste ut, långt bort härifrån utan alla måsten och krav.

Längtar efter en inre ro.

Letar i mitt inre, hittar det inte.

Tar en promenad, ler så där fånigt till alla man ser.

Bara känslan av att bära på denna falska fasad.

Får mig nästan att må illa.

Jag ler och skrattar.

Men just nu, är det inte jag.

Alla känner mig, men ingen känner verkligen mig.

Sover utan att sova.

Går utan att gå.

Gör det jag ska trots allt.

Kan inte svika nu.

Försöker vara stark ändå.

Mina kära behöver mig, mer än vad jag tror.

Roffe//

Ja!

Om ni inte visste det så är jag en storlyssnare av Lars Winnerbäck.

Min lilla guru skulle man kunna säga.

Han alster griper ofta tag i mina innersta känslor.

Ibland gör de mig ledsen, eller andra dagar gör de mig glad.

Ibland fäller jag till och med en tår, om jag är på det humöret.

Men o andra sidan, så kan jag gråta till tv serien Lilla Huset På Prärien när det blir för jobbigt.

Kan många texter, samt jag kan se mig själv väldigt ofta i det han sjunger om.

Så dagens eller kvällen blogg kommer att handla om Lars.

Han släppte en singel alldeles nyligen, så jag tog mig tid och började lyssnade på de 2 sångerna den innehöll.

Min första reaktion var, det här är inte bra.

Så jag tänkte att det kanske var som med hans förra cd.

Att man måste lyssna in sig rätt många gånger för att riktigt uppskatta den.

Så jag har lyssnat och åter lyssnat.

Och börjar fundera på om att? Han kanske inte vill vara känd längre.

Men Lars! Allvarlig vad håller du på med, det här är långt ifrån bra.

Du får nästan ordet dåligt, att framstå som någonting bra och Positivt.

Vad är det som hänt?
Mår du för bra?
Har terapin hjälpt?

Upplever du att din ekonomi räcker och blir över tills du avlider?

Visst du har gjort mindre bra musik, men detta.

Skäms!

Detta är absolut det sämsta du åstakommigt.

Jag kommer av vakta med att köpa din nya cd.

Du måste prestera bra många riktigt bra mer sånger på albumet utöver de två som du redan släppt.

Om skivan ska bli köpbar.

Jag är så besviken.

Roffe//   

Ja!

Jag tänkte berätta lite om bloggar jag följer och läser.

Det är så att jag följer en del bloggar nästan dagligen.

Bland annat en ung kvinnas blogg, som låter sig fotograferas så att det skapas vackra modellbilder, som hon gärna visar upp på sin blogg, samt många olika slags trevliga inlägg.

Nu är det ju så att jag inte läser mycket om mode och sådant.

Men att hon har en förkärlek till bland annat high heels, gör ju inte sidan sämre.

Förlåt mig! Men jag råkar vara den typen av man, som tycker det är snyggt med kvinnor i högklackat. Hm? Finns det några som tycker det är fult?

Jag började läsa den bloggen av en händelse, för det var så att blogg.se utsåg hennes alster till att vara veckans blogg.

Och på den vägen var det, så jag har länge gått och tänkt på att skriva en kommentar till henne.

För att visa mitt intresse samt uppskattning för hennes arbete.

Men som sagt jag har dragit mig för detta.

Med känslan av, för att bli kallad.

Typ snuskig gubbe, gubbsjuk etc.

Men idag gjorde jag det, som jag tänkt på ett tag.

Jag skrev ett inlägg på hennes sida, och får efter ett tag en kommentar på min blogg.

När jag läste den kommentaren så vart jag uppriktigt sagt jätte glad.

Så jag säger så här, tack så mycket Janina, för din trevliga kommentar.

Och bra jobbat.

Så länken till hennes sida, ser ni lite längre ner till höger under länkar.

Ja så har vi min dotters kompis, dito före detta granne.

Hon skriver och lägger ner enormt mycket jobb för sin stora passion katter.

Nu är jag ju inte direkt någon stor djurälskare dock.

Men jag läser den också med stort intresse.

Trevligt med lite annan läsning, det är verkligen många och olika intressen på folks bloggar.

Sedan har vi den näst äldsta här i huset, den kan vara lite mörk i mellan åt. Men jag tycker han är duktig.

Han har vad jag tycker oftast ett bra ordförråd.

Till skillnad från mig.

Det han skrev till sin flickvän tyckte jag blev bra.

Och så läser jag en kvinnlig blogg, om smärta och vånda.

Självdestruktiv och mörk.

Det var en kort sammanfattning om den.

Den blir man inte direkt glad av, kan man säga.

Men som sagt! Jag läser.

Sist så har vi någon ifrån min förre detta grannes blogg.

Den upplever jag nog som allmän, tror ja?

Japp det var det, om mina vanliga länk bloggar. Som jag läser när jag sparkar igång min data.

Efter oftast min bristfälliga sömn.

Det är till och med så att min bror har skapat en blogg.

Den kommer nog mest handla om fiske och saker runt om kring det, tror ja?

Kommer inom kort lägga upp en länk till den.

Har tänkt ett tag på att kanske styla upp min sida lite.

Den ser så tråkig ut i mellan åt tycker jag.

 Roffe//

Ja!

Jag får ingen riktig ordning på mitt liv.

Mitt liv är ibland lite bättre än sämre.

Mitt största problem för stunden är avsaknaden.

Min längtan ger en obehaglig känsla av tomhet.

Min sargade kropp skriker ut i sin vånda tillsammans med en värk som sitter ända in i märgen.

Ser mig om, ser då inget alls.

Vänder på mitt sätt att tänka.

Blickar då framåt mot horisontens bleka brytning i det diffusa ljuset av en liten strimma av hopp.

När jag då står där vid avgrunden, och med stor ansträngning med all tänkbar kraft som min slitna kropp kan uppbringa.

Jag samlar all kraft jag har, och försöker se.

Men jag ser inget hopp, ingen lösning.

Avgrunden som jag står och betraktar, är skrämmande djup & gravligt obehagligt mörk.

Står där precis vid kanten.

Så obehagligt lätt.

Ett litet kliv sedan är allt över.

Det första som min hjärna reagerar på, är att jag tyngdlöst faller ner mot botten.

De är i den stunden, just då.

Som mitt hjärtskärande skrik, vrålas ur min då torra strupe.

Farväl mina barn, släkt och vänner.

Nu är det bara någon sekund kvar innan allt är över.

Då bländas jag av ett starkt ljus, och upptäcker att min kropp har trasslat in sig i droppslangarna, och hela jag dryper av svett.

Enno en fasansfull dröm bleknar sakta ur min kropp.

Roffe//

Ja!

Livlina

Livet är alldeles för kort för att sitta och undra.
Vem som ska göra vad härnäst och sakta dra sig undan. När det alltid finns något att bevisa?

Jag vill inte vänta en livstid.
Ditt eller mitt, mitt eller ditt.
Kan ni inte se mig försöka nå fram.

Ni säger att jag missförstod dig.

Men jag tror att du missförstod mig.
Jag hör dig att skratta så högt medan jag tålmodigt inväntar ditt skämt.

Detta är ett brott med enbart offer
Jag som anges för de saker som jag inte begått
Det är svårast att lyssna på vad vi redan borde veta.

Jag skulle kunna hålla ut under en livstid.
Men ditt eller mitt, mitt eller ditt liv.

Kan vi inte lägga på de liv som är oskyldiga.
 

Kan du inte se mig vilja nå den gemensamma livlinan. Som vi trots alla odds har
Den livlinan, den som är helt oskyldig.

Roffe//

Ja!

Ja ha då var det dags att dementera lite rykten om min mentala hälsa.

Jag mår så bra som jag kan må.

Är det ett svar som duger?

Jag mår faktiskt väldigt bra ändå, trots all turbulens runt omkring mig.

Annars så är hösten här känns det som.

Så den gråa fuktiga kalla luften kryper sig sakta närmre min smala slitna kropp och börjar kvida lite försiktigt.

Ropar till mig lite halvkvävt, nej jag vill inte in i det gråa mörka mellanting mellan dag och natt.

Rått och kallt, allt blir ansträngt svårt och trist.

Den ändlösa känslan av att famla i mörker samt våndas varje dag.

Man hamnar i ett grått vacuum utan mening eller hopp.

Hoppas att min sargade kropp orkar en höst till.

Långa tråkiga höstdagar har en förmåga att vara långa och många innan vårens första solstrålar tittar fram.

Men man ska inte klaga.
 Vi har ju den underbara julen framför oss med levande ljus och tindrande förväntansfulla barn och glada, lyckliga föräldrar som är alldagligt avslappnade med ett falskt leende på sina ansträngda läppar.

Det är fröjdsam jul det.

Håller på att skriva lite om hur det är att vara förälder.

Är inte på långa vägar klar med det.

Men så fort den är färdig tänkte jag visa den på den här sidan.

Nä tack för idag.

Roffe//

Ja!

Ja nu var det ett tag sen man skrev någonting på den här sidan.

Jag har fått en kommentar som jag inte vet hur jag ska tolka.

Så tack eller nått.

Har mått rätt så bra ändå, så jag har haft svårt och hitta den känslan som jag behöver för att skriva.

Jag önskar jag kunde skriva någonting vackert o sött.

Ändra färgen svart till vitt, grönt till rött.

I mitt liv finns det inget svart, inget vitt, grått är färgen som jag bär omkring på.

Avslutar mitt tragglande för i dag med den här kommentaren.

Vi kommer aldrig mer ses, men för den sakens skull är du inte bortglömd.

Roffe//

Ja!

Likt en jägare smyger jag mig fram i nattens mörker.

I min hand har jag ett dödligt vapen.

På jakt efter mitt villebråd är mina nerver spända.

Upphetsningen har gjort min hud så känslig att den bränns av luften likt ett papper som svartnar efter en eld.

Smyger mig sakta fram i det diffusa obefintliga ljuset.

Det tyst som graven, men ändå inte.

Tystnadens störs av det nästan obefintliga ljudet ifrån mitt villebråd.

Jag stannar upp, jag skymtar och hör något, som sakta rör sig ifrån mig.

Jag tar ett steg i den riktningen som jag tror är där han befinner sig.

Lyser försiktigt med ficklaman runtomkring mig.

Då! I ficklampans sken får vi syn på varandra.

Vi står båda helt blixtstilla en lång stund.

Vi är liksom hypnotiserade båda två i den stunden.

Tiden känns som den stannat för alltid.

Försiktigt spänner jag musklerna i min kropp, och tar ett djupt andetag.

Höjer min arm, och slår till, träffar mitt byte perfekt.

Och dödar det ögonblickligen.

Sätter mig ner, spänningen lämnar sakta min kropp.

Sitter en lång stund, helt utmattad efter jakten.

Sitter där ensam och låter natten sakta ebba ut.

Ja så där kan det bli när man irrar runt på natten med en flugsmälla.

När man är?

För trött, för att vara vaken.

Och för vaken, för att kunna sova.

//Roffe

Ja!

Sitter här och är nöjd ändå, har fått tag i några riktigt bra live inspelningar av Matt Johnson.

Fan vad bra det låter, max på stereon och bara strutta runt, sjunga o dansa. E det någon mer än jag, som försökt dansa med en droppställning?

De e fan inte lätt, jag lovar.

Ursäkta att jag tjatar om musik, men det är en väldigt viktig bit i det här huset.

De o god mat är verkligen prioriterat här hemma.

Någon jävla nytta ska man väll ha av sin så kallade utbildning, man kan ju faktiskt titulera sig Kock.

Ja nog me skryt, va ute och plockade lite svamp med en kompis i dag.

Så i kväll blir det ett par Kantarell mackor samt någon film.

Nä är lite trött så jag säger kram o gonatt: Roffe