rollobollo

Varför skiner solen?
Varför rusar havet mot land?
Varför fortsätter fåglarna sjunga?
Varför lyser stjärnorna ovanför? 

Det slutade när jag förlorade din kärlek.

Jag vaknar på morgonen och jag undrar?
Varför är allt samma som det var?
Jag kan inte förstå, nej, jag kan inte förstå.
Hur livet går vidare som det gör.

Varför forsätter mitt hjärta att slå?
Vad är orsaken till att ögonen ser mina rop?


Varför forsätter mitt hjärta att slå?
Varför dessa ögon som ser mina rop?
Vet de inte att det är slutet av min värld?

Det slutade när du sa farväl.

Ja!

Ja nu var det ett tag sedan jag skrev någonting på den här bloggen.

Vad har hänt under den tiden som jag inte har skrivit?

Ja en hel del, men ändå inte så mycket direkt.

Så jag börjar med lite av det senaste.

Nu är det så! Att jag kanske inte förstår den norrbottniska tankegången riktigt.

Eller kan det vara så att jag suger när det gäller att förstå kvinnor.

Eller som en från U.S.A  som ska förstå en Isländare som bara pratar sitt inhemska språk.

Just nu vet jag inte riktigt vilket ben jag står på.

Jag funderar, grubblar, drömmer, fantiserar, men blir inte ett uns klokare.

Det ända jag vet säkert, är att tiden inte stannar.

Roffe//

Ja!

Jag har suttit på några tåg, en del av dem har varit långa resor.

Jag har haft den tid till mig själv, som man har sagt att man behöver.

Städat bort alla rester och spår, av det förflutna.

Nu är det äntligen dags igen, att sätta sig på en liten tågresa, och se vart det leder till.

Hon fyller mitt sinne mer och mer för varje dag.

Jag vill ha henne på riktigt nu, här i natt.

Vill se dig skratta, känna din doft, känna din närhet.

Om ändå datumet var i morgon.

Roffe//

Ja!

Efter en tid på sjukhuset, har man sakta börjat landa.

2010 året med stora förväntningar.

Om det finns någon övre eller andlig makt, hoppas jag att den vill vara till min fördel.

Är uppriktig väldigt trött av dessa ständigt återkommande motgångar.

Men vill passa på att tacka övre norrland samt barn och vänner, för att de hjälpt mig hålla huvudet över ytan under den tid jag varit hospitaliterad.

Roffe//

Ja!

Ja då var man tillbaka, men till vad?

Det första man fick ta itu med, var att inse!

Att som läget utvecklas är det inte rätt mot Satcha,

Jag har hamnat i ett läge som gör det väldigt svårt att ha henne kvar. Jag måste se till att hon inte tar skada pga mitt sviktande hälsotillstånd.

Så det är med stor sorg som jag låter henne åka tillbaka till sin uppfödare.

Roffe//

Ja!

Ja i dag är det dagen D.

Är på språng mot Jönköping för att avnjuta en kväll med Lars Winnerbäck tillsammans med mina två äldsta busar till ungar.

Jag hoppas på en oförglömlig kväll.

Det som skulle kunna göra denna kväll bättre, skulle i så fall vara om min lilla älva skulle kunna följt med.

Men kanske nästa år?

Ja nu är hon ju inte direkt överförtjust i honom.

Men jag tror att, hon nog skulle ändra uppfattning efter en afton med Lasse live.

Nä Roffe! nu har du inte tid att sitta och skriva mer, du ska ju iväg och välta arenan.

Sköt om er.

Roffe//

Ja!

Det är mitt i natten, inte en levande själ så långt ögonen kan se.

Där mitt i natten går jag sakta hemåt, på pälsad med varma vinterkläder.

Det är gråkallt och oändligt mörkt.

När jag går den gatan sakta fram i natten.

Så kommer jag på mig själv, att jag går där med ett fånigt leende på mina läppar.

Och sjunger högt för mig själv, ackompenjerad av dånade musik ifrån mina hörlurar.

Stannar upp och kommer till insikt att det faktiskt doftar underbart i den gråkalla fuktiga luften.

Jag ser mitt hem en bit längre fram, och upptäcker att det jag ser runt omkring mig, inte ser så tråkigt ut som det brukar göra annars under andra omständigheter.

Skrattar lite tyst för mig själv, och inser att jag varken fryser eller mår dåligt.

Tar och går vidare, i ett tillstånd av ett välbefinnande mående.

När jag väl är hemma så inser jag att det som lyst upp min vardag inte längre lyser, utan är nästan bländande.

Det som började med en ljusglimt, börjar nu sakta växa sig till ett stort bländande ljussprakande sken.

Visst jag har mått sämre, men det var länge sedan jag mådde så bra som jag gör nu.

Roffe//

Ja!

En helt vanlig fredag, inte några större förändringar.

Det är relativt tråkigt väder.

En ordinarie vanlig grå höstdag.

Men det finns ljusglimtar närmre än man tror.

Nära och nära, var kanske att ta i lite?

En mycket trevlig och kul ljusglimt, är det i alla fall.

Livet känns mycket bra ändå.

Alla kan inte tycka om Lars W:

Men man får nog vinkla in sig på lite andra artister.

Klarar du det Roffe?

Ja med tanke på hur mycket musik du har runt omkring dig.

Så har man nog mött större utmaningar här i livet.

Lite jobbigt så här nära konserten.

Men det löser sig nog?

En stor kram där ute någonstans.

Roffe//

Tusan också! Jag råkade fuska.

L:W Spelades i bakgrunden.

Hur man nu kan undgå honom?

Tänkte ett svagt ögonblick på Matt Johnsons band The The.

Men de är nästan dystrare.

Skärpning nu! Sätt på någonting gladare.

Ja!

Tomt när man vaknar.

Tomt att inte kunna krama någon god morgon.

Tomt att inte ha någon och prata med.

Tomt att inte ha någon och planera med.

Tomt att inte ha någon och dela sorg & glädje med

Tomt att inte ha någon och laga mat till.

Tomt att inte ha någon och äta med.

Tomt att inte ha någon att krama god natt.

Tomt att sova själv.

Ja det är tomt i mitt hus.

Det är så tomt att det ekar i mitt inre.

En ända stor tomhet.

Tomhet.

Roffe//

Ja!

Skymningen lägger sig sakta i mitt vardagsrum.

Skuggorna runt omkring mig.

Växer sig större, och förvandlas sakta till skrämmande hot.

Mörkret gör sitt bästa för att sluka allt ljus.

Flyr in i musikens crescendo.

Där bland trummornas taktfasta öronbedövande rytm med ljuva smäktande gitarrer.

Där uppslukad av alla stora musiker.

Kan jag vara mig själv och känna mig trygg.

All min tomhet och ensamhet fylls av underbar musik.

I det tillståndet krävs inga berusningsmedel för att känna sig hög.

Spelar musik som gör mig ledsen.

Spelar sådant jag blir glad av.

Lyssnar ut mina aggressioner.

Hör inget annat, ser inget, totalt avskärmad ifrån den kyliga mörka världen.

Musik!

Roffe//

Ja!

Jag tänkte jag skulle skriva om någonting annat.

Vi var på Bowlingmatch igår kväll.

Och det är som så, att vi spelar på korpnivå, med andra ord långt ifrån elit nivå.

Men det är ju ändå en match.

Vårt lag består av följande grunduppställning:

Min bror, jag och min äldsta son.

 Igår skulle vi då möta det lag som låg tvåa i serien.

Och vi låg näst sist.

Matchen började inte så bra när den väl började.

Vi förlorade första serien med över 60 poäng, pga att jag spelade riktigt dåligt.

Brorsans kommentar inför den andra serien, var följande.

För i helvete Roffe! De här nissarna ska vi bara slå, kom igen nu skärpning.

Så det var till att rensa hjärnan och försöka spela bra.

Och ca halvvägs in i den andra serien såg det riktigt bra ut.

Efter mycket kämpande så vann vi den andra serien med 30 poäng.

Ja så var det då dags för den sista serien.

Inte nog med att vi måste vinna den sista serien, vi måste dessutom vinna med över 30 poäng för att vinna matchen totalt.

Vi tog ett par djupa andetag och satte igång.

Och vi alla i laget spelade otroligt bra, framför allt min son.

Han lyckades med att i den sista serien vinna över deras lag bästa spelare.

Den sista serien vann vi med över 30 poäng, och därmed hela matchen.

Slutresultatet 6-2 till oss.

Det kändes otroligt skönt att åka hem med en vinst i bakfickan.

En mycket trevlig kväll i Bowlinghallen.

Roffe//

Ja!

Ute i livet med mitt blödande hjärta.
10.000 eller mer med sina hjärtan på rymmen.
De säger att jag skulle dö, men jag vägrar.
Jag har ingen Jesus, jag har ingen tro.
I mitt fängelse, jag hör att det är dags att vara bra.
Men det första du ser, är det minsta man kan tro.

Jo jag har överlevt slaget, och jag har krigat.
Och livet här är det liv, jag har fått till mig att leva.



Jag är född med bekymmer, men livet har bara börjat.
Och jag har rymt från de ansvar och skäl, och tagit till annat.
De säger att jag är sjuk, och de vill se mig gå bort.
Och att dörrarna inte kommer att vara öppna, när jag äntligen kommigt dit.
Så somna inte osams med dig själv, det kan bli värre.

Men vet inte hur?

Roffe//

Ja!

Det är som scenerna i mina drömmars närvaro.
Du ser att jag bor i en bubbla, fri från världen.

Ibland känns det som ett rent helvete.
Men jag måste ha lite avstånd från verkligheten.

Ibland är jag tacksam för sinnesro.
Ibland verkar det som jag blir som de människor jag hatar.

Med falska utseenden och sitt falska sätt att prata.
De leker med mina känslor och använder sin ondska.
Och de förstärks med vetskapen av deras osäkerhet.

Jag har en känsla av att ord inte kan förklara.
När man lever i en bubbla.

Då känns det som man är stum av psykisk impotens.
Eftersom mina känslor i mitt huvud exploderar likt en fontän av okunnighet.

Ibland känner jag mig som en stackars liten själ som förälskade sig.
Med någon som inte älskar mig.

Tusen okända löften som ligger ruttna inuti ett blödande hjärta.
Jag täpps igen av mina eviga drömmar.

Mina handlingar säger mer om mig, än alla tomma ord.
Mina ord kan inte förklara hur jag känner.

För jag bor i en bubbla.

Roffe//

Ja!

Ja ett citat:

Jag ska älska dig tills jag dör.

Hmm vad jag kan se och märka.

Så är du fortvarande vid liv.

Roffe//

Ja!

Måndag: oj vilken skillnad mot söndag.

Affärerna har öppet lite längre, och de flesta man känner jobbar.

Har klarat av hemmets sysslor, nu är det dags o ta hand om sig själv lite.

Ska hämta min yngsta dotter på skolan, så vi kan umgås lite tills ikväll.

Annars händer det inte så mycket att skriva om egentligen.

Jo lite positiva saker har faktiskt inträffat, men får nog återkomma om det.

Sitter nu o hoppas att vårt lag är på topp inför kvällens match.

Det skulle vara kul o vinna denna match.

Det är ett botten tippat lag vi möter, men de kan ju ha toppat med några ifrån allsvenskan? Man vet ju inte så noga med de här lagen man möter.

De kan vara lite luriga.

Man åker ditt med segerns sötma i mungipan, och åker hem som ena riktiga losers.

Ja nog om det Roffe, in duschen med dig, du luktar get under armarna.

Det var nog det för idag tror jag, vem vet? Får se vad klockan blir om man hinner skriva någonting mer.

Roffe//

Ja!

Söndag?

Vad ska man säga om en söndag i november?

Vart man en tittar så är det grått, är så fruktansvärt uttråkad så att man snart inte vet vart man ska ta vägen.

Tänker inte städa, diska eller laga någon mat.

Ja låser in mig och stänger av telefonen, skiter i allt o alla.

Är totalt tom, hittar ingen inspiration till att skriva heller.

Så jag lägger väll mig i soffan, drar på mig ett tjockt täcke och lider.

Nä tack för mig

Roffe//

Ja!

Där låghusen slutade och skogarna tog vid.

Där bodde jag, där bodde du

Inga jordskalv där vi bodde, ingen frös och ingen svalt.

Men det skälvde när du rörde vid mig.

Jag ville bara vara med dig.

Nu får jag höra att du lever då och då.

Det verkar som som att allting är okej.

Jag undrar om du någon gång vill tillbaks hit igen?

Du kanske undrar över mig.

Det är lätt att tänka bakåt när förvirringen tar fart.

Och när jag känner så då tänker jag på dig.

Allt är så förgängligt allting kan brisera snart.

Men du är oberörd för mig.

Men tiden har sin rätt att förändras där den går.

Och den är hos dig nu, hos dig och din vän.

Jag ska aldrig mera lägga mig med huvudet mot ditt hår

Och aldrig älska dig igen.

Men vid vägen längs bäcken som sakta ledde hem.

Där är himlen lite närmre för mig.

Där har tiden gjort en hållplats för oss och allt som hänt.

Dit kan jag gå och sakna dig.

Men nya dagar väntar med nya tidsfördriv.

Och allting liksom kräver mera nu.

Så ta dina minnen och försvinn ur mitt liv.

Roffe//

Ja!

Jag vet inte hur mycket jag kan ta.
Innan jag når den gränsen, och bryts ner igen.
Precis som ett ljus för vinden.
Det brinner bara en kort stund.
Sen är det slut igen.

 
I mitt hjärta vet jag.
Att det är tid att gå.
I mitt hjärta jag känner dig.

Har jag någonsin lurat dig.
Kärleken är blind, är det de säger.

Jag kan fortfarande inte hitta min väg.

Även om jag har tappat bort mig ibland.
I mitt hjärta jag vet, att du aldrig är långt borta.
Men du säger att det är bara ord.
Du säger att det är bara ord.

Roffe//

Ja!

Kände men oberörd
Som ridån sakta går ner
Det är inte bara ett minne
Men den lever och andas
Vakar över dig medan du sover
Knäar bredvid dig när du gråter

Hej, var inte rädd
Försök inte att fly
Eftersom smärtan kan vara din vän
Eftersom det förklarar

Svaren på dina frågor
Lyser du i blåa reflektioner
Lyssnar på din själs bekännelser
De leder dig i nya riktningar

Så öppna ditt hjärta igen
Och känn vägarna lösas
Någonting viskar till dig
Det är dags att släppa taget
Eftersom det enda som förblir densamma
Är att allt måste förändras
Allt måste förändras


Och att du hela tiden väntade
För kärleken, att hålla ljuset ifrån att blekna
Det är smärtan som stoppar hjärtat från att hata
Som botar sinnen som tvekar
Som hjälper själen att hålla isär
Av allt att det har varit att skylla
Allting förändras

Roffe//

Ja!

Jag och min vän gick i det kalla ljuset av sorg.
Tårar kan blinda ögon, men själen kan inte luras.
I denna värld är även vintern inte vad den verkar.

Här kommer den blå himlen, här kommer våren.
När floderna svallar högt och tårarna sinat.
När allt som dött.
Åter ska spira.


I våra liv vi hungrar för dem vi inte kan röra.
Alla tankar rensade och alla känslor outtalade.
Spelar på våra hjärtan som dimman på våra andetag.
Men vaknade av sorg, när våra andar talar
Hur kunde du tro att livet som vi planerade?
 
Och ett hjärta som slår.
Och läppar som log.
Och ögon som skrek.
Någonsin skulle dö?

Roffe//