rollobollo

Ja!

Det går kalla rysningar i min kropp, när jag stiger innanför dörrarna till den där ogästvänliga miljön.

I de ändlösa tråkiga korridorerna möts jag av hasande trasiga själar med tomma orkeslösa blickar.

Människor utan gnista och mål, man känner sig som en inkräktare på deras personliga svär de omger sig med.

Doften av själslig smärta och vånda ligger som en tung kvav odör i luften.

Det är nästan svårt att finna syre i den kvava luften som man omges med.

Tar ett djupt andetag och vet inte riktigt vad jag kommer att mötas av.

Men jag ser trots allt en ljusglimt i något som just nu är så bräckligt och skört.

Så liten och sårbar han ser ut i denna sterila miljö.

Omfamnar honom med en stor kram, känner hans värme stråla ut mot min kropp.

Vill inte släppa taget om honom, vill ta upp honom och lägga honom mot mitt bröst som jag gjorde när han var en baby.

När vi står där är det svårt att inte visa att man är nära till att brista ut i gråt.

När jag sedan lämnar honom i deras vård, går jag sakta därifrån.

Jag lämnar det obehagliga stället, med en stor klump och smärta i mitt bröst.

Önskar av hela mitt hjärta att ljusningen är nära, mina ögon är alldeles gråtsprängda när jag sätter mig i bilen.

Är tvungen att sitta tyst en lång stund och samla tankarna innan jag åker vidare.Vet med mig själv att ännu en tung natt väntar på mig.

Jag måste orka vara stark nu, det finns ingen som helst

utrymme för att vara vek och ge upp.

Roffe//