rollobollo

Ja!

Långa vita ändlösa korridorer ligger framför mina steg, där jag passerar patienter som ligger bortom all hjälp och hopp.

Sjuka och eländiga ligger de där, där de ligger i sina egna kroppsvätskor.

De doftar av en doft som växer sig starkare i en slags odör ju närmre dess takt de kommer mot sin egen färd mot den annalkande befriande döden.

Den annalkande doften av död ligger som ett svagt skikt på avdelningen.

Rysningar sliter i min kropp när jag sakta där vandrar omkring i all min hopplöshet.

Får en obehaglig klump i bröstet när jag inser att jag själv en dag kommer ligga där som ett hjälplöst kolli och


invänta min egen sakta färd mot min egen död.

För den obehagliga vetskapen om att det är här, där troligtvis mina sista levande, klara stunder kommer att vara.

Sannigen plågar mitt inre av att detta kanske är den sista anhalten av min resa genom mitt levande liv.

Detta ser ut att vara den sista anhalten, när den dagen kommer.

Kommer gör den, men det är bara en fråga som ingen kan svara på, vilken dag det sker.

Roffe//