Kvar
Ja!
Det är en ovanligt varm och kvav septemberkväll i Mariannelund.
Klockan är runt halv tio, och det finns inte så mycket som en levande själ ute.
Gatorna ligger helt öde framför mina fötter där jag sakta går.
Jag går och tänker på de saker jag inte kan sitta ensam hemma och tänka på.
Det är oftast inte de roligaste tankar som dyker upp i mitt trötta sinne, när jag sitter där själv i min ensamhet.
När jag går i den stunden är det vindstilla och öde samhället.
Då känns det ändå på något sätt rent och uppfriskande, nästan som en berusande känsla av välbehag i den tidiga natten.
Den här hösten som sakta närmar sig börjar kännbart växa sig större.
Hösten har alltid varit en tung tid för mig under de år som passerat.
Men i år känns det som en förhoppning att mitt slitna sinne kommer att klara av dess kommande vedermödor.
Det kommer i alla fall vara en stark målsättning för mig att i år klara mig ifrån en nedstämd period.
Jag ligger fortvarande kvar här på sjukhuset, är rastlös, irriterad, och fruktansvärt uttråkad.
Det händer ingenting just nu, inga besked, inga för stunden några som helst stundande behandlingar.
Bara en ändlös olidlig väntan.
Roffe//
