rollobollo

Ja!

Uppgivenheten som återigen drabbade min redan trasiga själ och redan  så sargade kropp.

Fick sig åter igen en rejäl törn och bakslag.

Den port som jag har inopererat i mitt bröst, behagade sig, att en gång till att ställa till ett ytterligare stort besvär för mitt annars så trasiga liv.

Då när man trodde i sin dumma enfald, att mitt liv trots allt var relativt stabilt.

Då drabbas jag åter igen av en fruktansvärd smärta i mitt bröst.

Smärtan som jag genomlider är så stark, så att jag mår illa, och är gråtfärdig.

Det känns som mitt liv är så fruktansvärt orättvist många gånger.

Jag har kämpat med denna sjukdom i 30 år nu, det är som ni förstår är en väldigt lång tid med smärta och otaliga operationer.

Nu när jag ligger här intagen på sjukhuset igen, i vilken ordning det är? Har jag ingen som helst koll på, skulle man räkna alla dessa sjukhusvistelser känns det som väldigt övermäktigt för ens sinne och förstånd.

Det har varit en fruktansvärd lång tid med vedermödor och frustation.

Jag har försökt i alla år med att kämpa för och i mot min sjukdom, samt försöka att hålla mitt humör uppe.

Dels för min egen skull, men mest för mina barn skull, samt mina kvinnliga sällskap under de åren som passerat förbi.

Som det ser ut just nu är ytterligare en operation inplanerat tills i morgon.

Inför det stundande ingreppet har jag en sådan ångest, jag är så fruktansvärt livrädd för att jag inte kommer att vaknar upp efter denna kommande operation.

Så jag verkligen bävar inför den kommande natten med vånda och dödsångest, och med denna fruktansvärda värk jag har i min redan så sargade kropp.

Jag känner mer och mer, att jag inte vet om jag orkar så mycket till.

Det känns som jag börjar nå min gräns för vad jag orkar med.

Det börjar kännas som att jag snart kommer ta slut på mitt eget liv.

Men jag kan inte svika mina barn, de behöver mig så mycket.

Mina barn, föräldrar, syskon, och vänner är den enda livlina jag trots allt har kvar.

Utan dem hade jag gett upp för länge sedan.

Tack ni alla för att ni ger mig kraft, för att fortsätta kämpa

Roffe//