rollobollo

Ja!

Plötsligt är det de sista sommardagarna.

Började med att gå ut ur mitt huvud.

I mitt sovrum, naken på en stor säng.

Ligger jag där och tänker. 


 

Jag visste vad du gjorde, och jag visste vad du skulle göra.

Ditt liv med mig var slut.

Hade ditt nya liv börjat? Jag svor ditt namn, och jag svor att sluta älska dig.

Jag bad om styrkan att sluta att älska dig.

Började med att skriva dig ett brev.

Men visste inte vad jag skulle skriva.

Tänkte nå över hela havet, och tvinga dig att se, vad för slags människa som jag är.

Varför skulle jag ge dig lycka att tillfredsställa hans liv.

Vem av männen var jag? Vem skulle fördröja ditt öde och att stilla ditt lilla sinne.

Du kom tillbaka till mig, och jag gick ner på knä.

Med glimten i ögonen, och en ros mellan mina tänder.

Och jag bet mig i tungan, för att du ska se .

Att jag varit döende av en törst för ditt sällskap.

När du släckte min ensamhet med dina tårar.

Och när våra kläder föll bort när vi rullade tillbaka åren.

Bara vi kunde förneka det, eftersom vi inte kunde erkänna att vår kärlek var för stark för att dö.

Eller var vi bara för svaga för att döda det?

Blundar i någon slags bön varje gång jag biter ihop tänderna.

Roffe//