rollobollo

Ja!

Sitter här och är väldigt känslosam, sitter o smågråter.

Sitter och tänker på mina barn, som jag vill ge så mycket mer, och då menar jag inte pengar.

Jag önskar att man kunde visa dem mer av hur jag känner för dem.

Och vara en bättre pappa.

Men vi hade en trevlig tid i går.

Jag o bror min och födelsedagsbarnet åkte till Vimmerby.

Där vi strutta runt i affärer, så hon fick köpa det hon ville ha inom rimliga gränser.

Det vart en docka, en klänning, ett par skor, en t-shirt med en hundvalp på, och ett par shorts.

Sen hem och lagade maten hon ville ha, min special köttfärssås med spagetti.

Sen avslutade vi kvällen med en film, och chips o dipp.

Väldigt trevligt, synd bara att tiden rusade iväg.

Här ett kort på min minsting.





Är jävlig bekymrad, för jag måste åka in till IVA i dag.

Min grej i bröstet funkar inte, det är ju så jävla typiskt.

Att det är alltid nått som jävlas.

Vet inte när jag kan skriva igen.

Avslutar den här bloggen med ett så kallat poem som jag skrev i vintras.

Kram på er alla:Roffe

Den första dagen då jag såg dig,

Var du den som gav livet en mening igen.

Jag trodde aldrig att en så stor känsla fanns.

Livet skulle visa sig på ett annat sätt.

Åren gick.

 Och vi som var två om allt,

gick våra egna vägar,

Och gjorde våra val.

Du lös som ett stort ljus,

 Som skimrade i rödvinets glans.

Men det du sa den kvällen,

 Gjorde ljuset grått och mörkt.

Inte ens tomma löften och hopp,

Fick ljuset tillbaka.

Hur skulle livet skåda sig?

 Om jag inte känt mig så ensam?

Jag gjorde mina val,

Allt var nytt ungt annorlunda.

Det är så mycket som jag,

 Skulle vilja säga att jag ångrar.

Så en mörk vinterdag var du där,

 Med det där ljuset igen.

Det var först då sanningen,

 Smekte mitt sinne.

Den första kärleken är den som sätter störst spår