rollobollo

Ja!

En lördag förändrades hela mitt liv på två minuter.

Vaknade upp en med en riktig oväntad kommentar.

Som jag än i dag inte kan återge på hur jag reagerade eller kände.

Över ett år har nu passerat, och man har väll tänkt igenom detta några gånger.

Men när jag nu sitter här utan någon som försöker förändra mig som person.

Så är nog kontentan av det hela, att jag mår bättre nu än då.

Man blir väldigt fort bekväm, när man kan styra sina dagar som man vill.

Släppa in någon annan i mitt liv just nu skulle kännas fel och obekvämt.

Så man får väll säga tack för att du stack, och lämnade mig ensam och övergiven.

Jag har fått lite förfrågningar om det går med Satcha.

Och man får väll säga att det går bättre än vad jag trodde.

Visst hon är envis som synden, men jag är värre.

Så det är full fart mest hela dagarna.

Roffe//

Ja!

Den råa kalla grå bitande höst kylan försöker enträget ta sig igenom lager efter lager av kläder som min sargade kropp försöker bära upp.

Den envisa kylan tränger djupt in i min kropp.

Jag fryser ända in i märgen.

Jag har ökat värmen inomhus till 25 grader men fryser lika mycket ändå.

Min kroppstemperatur verkar bli lägre dag för dag.

I morse vaknade jag upp med en temperatur på 35,8.

En sak är säker, jag trivs bättre på våren och sommaren.

Men nu har jag någonting kul att se fram emot, jag och mina två äldsta barn ska gå och se på Lars Winnerbäck i Jönköping den 9 december.

Vi ska ha en mini semester och bo på hotell och äta o dricka gott.

Så det  ska bli väldigt trevligt.

Ja så har vi gårdagens kväll, det var den jobbigaste barnvakt jag har varit med om i hela mitt liv.

Barnen var så fruktansvärt krävande, så det liknar ingenting i gemförelse.

Nä jag överdrev lite.

De små liven var hur smidiga som helst, inga som helst problem.

Så det gör jag gärna om.

Nä nu ska jag strax ut och gå med Satcha, om jag lyckas med att väcka henne.

Roffe//

Ja!

Ja då var det lördag:

Sitter och småsnyftar lite till Cats Stevens First cut is the deepest.

Försöker med att hitta lite kraft för att börja med dagen sysslor, laga mat och elda.

Livet känns lite fluffigt just nu, vad då fluffigt?

Jag vet nog inte riktigt hur jag mår, men rätt så bra tror jag?

Jag är omgiven av älskvärda varelser, barnen vänner och min lilla terrorist till hundvalp.

Så jag vet nog inte riktigt vad jag ska skriva om.

I kväll ska jag vara barnvakt åt mina bästa vänners små barn, de ska ut och roa sig på egen hand på första gången tillsammans sedan typ Hedenös tid.

Så det tycker jag att de är värda.

Klart man ställer upp för sina vänner, om man kan.

Roffe//

Ja!

Man är som man är, inge snack om den saken.

Och andra är som de är.

Och några är inte alls.

Jag har haft en hel del bekymmer en längre tid med en människa.

Varelsen i sig har behandlat mig och min familj på ett oerhört lågt sätt.

Så fruktansvärt illa, dessutom med en massa ogrundade falska anklagelser.

Det känns som man blir nertryckt och mentalt våldtagen, gång på gång.

Är nu så fruktsansvärt trött på att ta emot allt som kommer ur den lögnhalsiga varelsen mun och skrivelser.

Men jag tänker inte sjunka till dens låga nivå.

Utan jag vet att om jag bara sköter detta lugnt och sansat, så kommer den här varelsen att sjunka på eget grepp.

Och sedan får den stå där med sin skam, när personen ifråga får stå till svars för sina sjuka och lögnhalsiga handlingar.

När den dagen som är nära nu.

När sanningen blir belyst kommer jag att njuta av hela mitt hjärta.

Inte bara för min egen skull, nej för mina barns skull.

Mina barn är det som är viktigast för mig nu.

Snart så, så snart, tiden är på min sida nu.

Hoppas du får lida alla samvetens kval och vånda, när omgivningen får vetskap om vad du egentligen har gjort.

Jag ska personligen se till, att allt uppdagas.

Så håll er tills tåls, tills jag publicerar det som har hänt.

Jag tänker hänga ut varelsen, så att alla kan se och förstå vilket kräk det är som går i ett par skor.

Det är underbart med tryckfrihet utan censur, det gör att jag så småningom kommer att kunna skriva fritt.

Roffe//

Ja!

Min psykolog berättar att han inte kan låta bli att undra?

Så många oroliga själar sitter i min fåtölj och säger, jag har ingen som jag kan prata med om det här med.

Men dina vänner då?

De svarar, jag kan inte belasta dem med det här.

Jag vill ju inte vara till besvär.

De har ju sina problem och göromål.

Det är ju mina problem inte deras.

Men något har hänt med vänskapen.

Jag ser det hos mina vänner.

Vi har trevligt, dricker kaffe, grillar.

Dricker oss onyktra ibland.

Men så frågar man om det där som skaver och bränner.

Det som känns i luften men aldrig får ljud.

Det blir tyst, och när tystnaden lägger sig.

Äh jag vill inte tråka ut dig med mina bekymmer.

Jag blir bara deprimerad när jag pratar om det.

Och man vill säga, hur skulle det kunna tråka ut mig att höra och lyssna på det som är viktigt?

Jag är din vän eftersom jag bryr mig om dig.

Om det gör dig ledsen så måste vi göra det.

Ljust det prata, prata med varandra.

Men det gör vi sällan, vi som alla andra slätar över det med någon slags käck kommentar, går bilen bra? Eller har ni sett någon bra film på sistone.

I takt med att terapisamtalen har blivit normaliserat och kommersialiserat.

Har vänskapen förlorat en stor del av sitt ansvar.

Och därmed sin funktion.

Vi får veta att vi inte ska ta på oss våra nära och käras problem.

Att det bästa vi kan göra när någon mår dåligt, är att uppmana dem att söka professionell hjälp.

Att vi ska vara deras vän, inte vårdare.

För relationens skull.

Ja det stämmer säkert om någon har svåra psykiska problem.

Men sorg rädsla stress och oro är ingen sjukdom.

Det är känslor som vi alla har, i olika mått och doser.

Genom att sjukdomsklassa dem, påstår vi att normal tillståndet i livet är lycka.

Och att allt annat är problem som behöver behandling.

Något man inte bör tynga sina vänner, sin familj eller partner med.

Som om inte alla känslor, ljusa som mörka, vore en del av det där vi kallar livet.

Om vi inte får besvära dem vi älskar med det som är äkta, det som känns,.

Återstår frågan?

Vad blir kvar.

Roffe//  

Ja!

På vår stora planet av ångest och depressioner.

Våld, förakt.

Snäll, godtrogen.

Kåt, impotent.

Av det lilla axplock av ord med olika betydelser.

Så finns det en speciell sak som vi alla som lever på denna jord har gemensamt.

Och det är ett liv.

Ja ett liv varken mer eller mindre, vi alla har bara ett liv.

Så jag säger så här lev, och lev nu.

När ditt liv är förbrukat, så är det slut.

Unna dig att njuta av livet medans du har det.

Roffe//

Ja!

Morgontimmen är slagen, vaknar av att bli ömt slickad i hela mitt ansikte.

Och man det första man tänker, fan redan klockan är ju bara 07:00.

Ja ja det är bara och hasa sig upp och rasta henne.

Tillbaka in så fort som det bara går.

Fixa med hennes mat, och sen vänta på att hon ätit färdigt.

Och sen snabbt ut igen, och hoppas hon gör ifrån sig fort.

Sen är det morgonmys i ca en timme innan vi behagar möta vår nya dag.

Ja så börjar mina dagar nu för tiden.

Nä nu måste jag packa mina saker, ska läggas in i dag för operation i morgon.

Så man kan ju hoppas att man får sova ut lite under denna korta sjukhusvistelse.

Roffe//

Ja!

Till och börja med vill jag säga att vara ägare till en hundvalp kräver en massa tid och tålamod.

Men jag tycker det går bättre och bättre.

Så man har att göra så att säga.

Min äldsta dotter har tyvärr kommit lite utanför, med mina och de andras bekymmer.

Men hon har varit ett stort stöd för oss alla.

Och det är jag väldigt tacksam för.

Jag är tyvärr sorligt dålig på att säga och visa min uppskattning.

Sen dessutom att hon är jätte duktig med sina framsteg som att bli en ung kvinna på väg in till vuxenvärlden med ett eget fint boende.

Hon har haft en stor kamp att komma så pass långt till den hon är idag.

Jag är väldigt stolt över hennes framsteg inom konsten och sin duktiga skolgång.

Så jag säger avslutningsvis kram älskar dig min dotter.

Roffe//

Ja!

Ja det har varit ett litet uppehåll med bloggandet.

Det har varit fullt upp med att fixa grindar och skydd för Satchas skull.

Det är ett 24/7 jobb med henne och hemmet just nu.

Men det är förbannat roligt samtidigt.

Min dotter Lee var över hit i helgen och avlasta mig lite, med Satcha.

Och så fick vi in all ved under tak i lördags.

Så nu börjar det så sakta bli lite vanor med de dagliga sysslorna.

Avslutar med ytterligare bild på vår bebis.

Roffe//

Ja!

Nu så har man kommigt tillbaka ifrån sjukhuset.

Spendera min weekend där.

Och min lilla bebis har anlänt.

Satcha är så underbart go.

Jag kommer säkert bli världens fjolligaste hundägare.

Kram Roffe//

Ja!

När jag ser den där blicken, vet jag inte om det är kärlek eller hat som jag ser.

Eller någonting annat, men jag vet inte vad?

Du var inte lätt att leva med, men jag är inte lätt att leva utan.

Jag har så mycket i mina tankar.

Som lär ta en hel evighet att skriva.

Är allt som de säger om mig sant?

Allt som sägs om mig är inte sant.

Allt beror på ifrån vilken mun orden kommer ifrån.

Jag tror det finns någonting speciellt hos alla?

Men ju mer man tänker, så finns det någon som inte passar in i den normen.

Och det är du!

Du utan namn för närvarande.

Du får ursäkta mig, men jag har inte kunnat hitta på någonting i namnväg som passar just dig.

Så för stunden är du bara en svår och jobbig sak.

Men jag lovar, jag kan också vara väldigt svår och jobbig.

Roffe//

Ja!


Jag ser solen gå ner över horisonten.
Jag väntar på nattens röster av ljud.


 
Jag luktar på smärtan efter andan av hopp och ensamhet.
Jag hör de tankar som viskas i alla människors hjärtan.  

Dina problem kommer att bli mina.
Viska ömt i mitt öra.


Erkänn mig. 
De saker du inte kan erkänna för dig själv.

 
Erkänn mig och ingen annan.
Alla letar efter någon


berätta för dem vad de vill höra.
Alla letar efter den sanna kärleken.


För att hjälpa dem att känna, vad de inte kan känna.
Sann kärlek kommer.

Roffe//

Ja!

Maktlösheten av att inte kunna hjälpa.

Frustration över att inte kunna förstå.

Jag gör allt som jag kan för att vara ett starkt stöd.

Men hjälplös av den övermäktiga situationen.

Kan jag bara i själva verket bara vara en iakttagare.

Det svåra som jag ser och upplever.

Gör mig bara mer och mer maktlös.

Frågan slår mig ibland med full kraft.

Har du styrkan att orka med.

Att ge upp är inte direkt någonting som jag är mest känd för.

Så jag tänkte inte börja nu.

I min så kallade livssyn förlorar den som ger upp.

Men den som vinner är trägen.

Förlitar mig på min envishet.

Vi kommer att lösa detta.

Roffe//  

Ja!

Plötsligt är det de sista sommardagarna.

Började med att gå ut ur mitt huvud.

I mitt sovrum, naken på en stor säng.

Ligger jag där och tänker. 


 

Jag visste vad du gjorde, och jag visste vad du skulle göra.

Ditt liv med mig var slut.

Hade ditt nya liv börjat? Jag svor ditt namn, och jag svor att sluta älska dig.

Jag bad om styrkan att sluta att älska dig.

Började med att skriva dig ett brev.

Men visste inte vad jag skulle skriva.

Tänkte nå över hela havet, och tvinga dig att se, vad för slags människa som jag är.

Varför skulle jag ge dig lycka att tillfredsställa hans liv.

Vem av männen var jag? Vem skulle fördröja ditt öde och att stilla ditt lilla sinne.

Du kom tillbaka till mig, och jag gick ner på knä.

Med glimten i ögonen, och en ros mellan mina tänder.

Och jag bet mig i tungan, för att du ska se .

Att jag varit döende av en törst för ditt sällskap.

När du släckte min ensamhet med dina tårar.

Och när våra kläder föll bort när vi rullade tillbaka åren.

Bara vi kunde förneka det, eftersom vi inte kunde erkänna att vår kärlek var för stark för att dö.

Eller var vi bara för svaga för att döda det?

Blundar i någon slags bön varje gång jag biter ihop tänderna.

Roffe//

Ja!

Ja har haft några dagars blogg uppehåll.

Jag känner mig som ett djupt sår som inte vill läka.

Man känner sig uppgiven i mellan åt, att aldrig detta kan ta slut.

Jag tänkte på detta farande till sjukhuset, som tar på min familjs ork.

Nog sagt om det, när jag väl är hemma får jag ingenting gjort.

Man är som ett barn inför en julafton, de stora förväntningarna och glädjen inför Satchas ankomst.

Det var länge sedan jag såg i fram någonting så starkt som detta.

Det är nästan samma känsla som att vara nyförälskad.

Nä så det ska bli riktigt kul.

Så sköt om er.

Roffe//

Ja!

Tisdag är det i dag, är nu officiellt utskriven ifrån sjukhuset.

Det är ju inte så att man saknar det stället kan man säga.

Ja annars är det nog rätt så lugnt för stunden, så jag har nog inte så mycket att säga idag egentligen. Fick dock ett premilärt datum för lilla Satchas ankomst, som beräknas till den 5/10.

Ja det var nog allt för idag

Roffe//

Ja!

Först av allt vill jag tacka så mycket för alla uppmuntrande kommentarer om det jag skriver, det värmer ska ni veta.

Ja så har vi då det här med hösten, jag och höst går inte riktigt ihop.

Sitter i mitt skymmande vardagsrum, och ser i det fallande ljuset där ute hur allt sakta dör i den insmygande mörka kylan.

Hösten kyla vill krypa in i mitt inre och göra mig frusen in till märg och ben.

För var dag som går blir det bara mörkare och dystrare.

Jag tycker att man får en förnimmelse om en annalkande sakta död.

Träden tappar sin gröna färg, ja de tappar sina löv som faller till marken och påbörjar en förruttnelse som doftar svagt likt en nygrävd grav.

Luften man andas är ständigt rå och fuktig.

Nä varför inte stryka hösten ur almanackan.

Roffe//

Ja!

Ja då var man hemma igen, men bara på permis.

Men det är bättre det än ligga och tycka synd om sig själv på sjukhuset.

Det första som mötte mig när jag kom hem var ångesthögen av räkningar som anlänt under tiden man varit borta.

De har en förmåga att dyka upp även fast man är borta.

Men som sagt man är lite sliten efter operationen.

Jag är mycket förväntansfull inför våran nya familjemedlem.

Det känns bra att leva just nu, höstens vedmödor känns ändå förhoppningsfullt, med tanke på att jag ska stärka mitt sinne för samtliga familj medlemmar.

Jag ska fortsätta vara stark nu för allas skull.

Det känns bra i kropp och själ just nu.

Roffe//

Ja!

Ligger fortvarande kvar här, på den roliga avdelningen.

Ska opereras tidigt i morgon bitti.

Min dotter är på besök och ska sova i samma rum som mig i natt. Trevligt tycker jag.

Annars händer det mycket skit runtomkring mig just nu.

Men jag är glad över att jag fattade ett beslut om att köpa hunden, så Satcha kommer om tre veckor.

Så man är väldigt förväntansfull o glad för den sakens skull.

Så jag skriver mer i morgon.

Roffe//

Ja!

Långa vita ändlösa korridorer ligger framför mina steg, där jag passerar patienter som ligger bortom all hjälp och hopp.

Sjuka och eländiga ligger de där, där de ligger i sina egna kroppsvätskor.

De doftar av en doft som växer sig starkare i en slags odör ju närmre dess takt de kommer mot sin egen färd mot den annalkande befriande döden.

Den annalkande doften av död ligger som ett svagt skikt på avdelningen.

Rysningar sliter i min kropp när jag sakta där vandrar omkring i all min hopplöshet.

Får en obehaglig klump i bröstet när jag inser att jag själv en dag kommer ligga där som ett hjälplöst kolli och


invänta min egen sakta färd mot min egen död.

För den obehagliga vetskapen om att det är här, där troligtvis mina sista levande, klara stunder kommer att vara.

Sannigen plågar mitt inre av att detta kanske är den sista anhalten av min resa genom mitt levande liv.

Detta ser ut att vara den sista anhalten, när den dagen kommer.

Kommer gör den, men det är bara en fråga som ingen kan svara på, vilken dag det sker.

Roffe//